emmas blogg'

Jag och L konstaterade just att det kommer vara väldigt tomt utan taekwondon imorgon. I tre dagar har skolan avslutats med taekwondon och det har varit så skönt på något sätt. Så skönt. Även om jag inte kan vara med, så känns det jätteskönt att stretcha och köra lite styrkeövningar. Efter lovet vill jag vara på gymmet tisdagen och torsdagen i alla fall. Jag vet inte varför, men han ger mig en sådan motivation. Något jag letat efter länge.

Idag ringde jag upp ortopeden och frågade varför de inte hört av sig. De påstod då att jag skulle ha hört av miog efter magnetrönkten. De tog mitt, pappas, mammas mobilnummer och vårat hemnummer när jag var hos doktorn sist, så att HAN skulle sätta upp en telefontid åt mig. De sa till och med på magnetröntken att min doktor skulle höra av sig. Jag orkar verkligen inte med dem. Känns som om de förstår mitt liv. På riktigt. Jag har verkligen mått och dåligt av detta. Och mår. Fick i alla fall telefontid på torsdag. Mamma och pappa ska åka till tyskland på tisdag, men de ser till att de är hemma till dess, så de kan skälla ut min doktor, för jag är inte så bra på det. Eller jag är allt annat än bra på det. Men det kommer nog. JAg har ju min mamma som förebild, när det gäller sådant ;) Jag är bara orolig att de ska säga att jag inte behöver någon operation. Vad ska jag då göra resten av mitt liv? Men något är ju fel, så något måste göras. Jag är trött på det hela. Jag vill göra förändringar, men det går inte nu.

Vad jag ville säga med detta inlägg är att jag så gärna skulle ha velat vara med på taekwondon. Men icke.